Tre förlossningar, tre berättelser...

Efter varje förlossning har jag skrivit ner min egen förlossningsberättelse, detta för att man så lätt och fort glömmer. Jag tycker att alla mina förlossningar har varit fantastiska, att jag varit med om något stort. Och att jag fått något ännu större efter det, tre fina barn. "Att få barn är som att leva med hjärtat utanpå kroppen" sa min svägerska när Hugo föddes. Och visst är det så, all kärlek, all oro man känner som förälder försvinner aldrig oavsett hur små eller stora barnen är. Här kommer mina berättelser!


Hugo och hans kompisar är målade och redo inför rockkonserten!


En liten prins är född!


På BB, redo att sova.


Stolta storebröder hälsar lillebror välkommen!

Helge

Söndag den 3:e

I dag är det dagen D, idag infaller det magiska datumet, datumet som kan innebära såväl + som - 14 dagar. Men som ändå är så lätt att stirra sig blind på.Hugo kom åtta dagar för tidigt och Hektor en dag senare än beräknat. Att utifrån det göra någon slags uträkning för när den lille ska komma känns ganska hopplöst.

Jag vaknar med molande värk i magen, ingenting ovanligt, det har varit så under en tid nu. Men kanske är det ändå en indikation på att något är på gång. Ytterligare ett sådant tecken får jag när jag ser att slemproppen gått. Men tydligen är det samma sak med slemproppen som med det utsatta datumet. "Det kan gå upp till en vecka efter slemproppen gått innan förlossningen startar" läser jag på nätet. Inget att hänga upp sig på med andra ord. Jag och Hektor inleder morgonen med att titta på Bolibompa tillsammans Sedan blir det frukost. På eftermiddagen bjuder Hugo hem två kompisar. De har bestämt sig för att ha en rockkonsert och vill att jag ansiktsmålar dem för att få rätt effekt. Så det målas och det rockas. Det är full aktivitet! Jag svänger ihop en saffranssockerkaka och mina föräldrar kommer förbi och fikar och tittar på rockkonserten.

Vid halv fem-tiden landar vi i soffan, det är då jag känner att de kommer. Värkarna. Inte så intensiva men efter att ha klockat lite för mig själv ser jag att de kommer hyfsat regelbundet, ungefär var 10:e minut. När mina föräldrar ska åka förvarnar jag lite i förbigående att det kanske kan vara så att vi ringer dem ikväll/natt. Men det visar sig att det inte kommer att dröja så länge. Redan klockan 17.00 börjar värkarna bli mer intensiva. Patrik får klocka och vi bestämmer oss för att ringa förlossningen. Vi får komma in, men tillägger de, du får vara beredd på att vara uppe och gå lite...

I bilen tilltar värkarna. Nu kommer de var 5:e minut och varar i ca. 2 minuter. Vi kommer in och får gå in i ett undersökningsrum där ett CTG görs. Bebisens hjärtljud tickar på och Patrik håller koll på kurvan som mäter värkarna. Efter ungefär 15 minuter blir det ännu mera intensiva värkar. "Oj, nytt rekord. Du är uppe i 12 nu". "Nu bytte den skala" kommenterar Patrik. Det är ungefär då, jag känner att det inte går att ligga på rygg med band och "knappar" på magen längre. Patrik ringer på klockan och personal kommer. Jag är öppen 6 cm och vi blir flyttade till en förlossningssal.

Jag får lustgas på en gång. Den är inställd på 50/50. Det lindrar något men efter en stund ber jag att få öka på. Inställningen hamnar på 70/30 och topparna på värkarna mildras. Jag ligger på sidan, precis som jag gjort de båda andra gångerna. Det känns tryggt och barnmorskan uppmuntrar mitt val av ställning då man tenderar att spricka minimalt i det läget.

Vid tio i åtta börjar värkarna ändra karaktär. Jag tar bort lustgasmasken och den första krystvärken kommer. Men den är inte så stark att jag börjar ta i. Nu gör det riktigt ont. "Aj, aj, aj" hör jag mig själv jämra. Jag kommer inte ihåg att de andra förlossningarna gjorde så fruktansvärt ont. Barnmorskan har tidigare pratat om att vi kanske skulle sticka hål på fosterhinnan för att snabba på förlossningen lite. Någonstans i bakgrunden hör jag hur hon ställer frågan och jag bekräftar.Klart fostervatten avgår och nu vill hon ha upp mig i sittande ställning.Hon förklarar att det kommer att hjälpa barnet att rotera och komma ännu längre ner. Helst vill jag bara fortsätta ligga på sidan men jag sätter mig i upprätt ställning. Det är riktigt jobbigt, trycket är obeskrivbart. I bakgrunden hör jag instruktionerna "Hakan mot bröstet, ta i nu, pressa nedåt" Jag har så ont att det är svårt att ta in allt de säger. Jag får ta lustgas mellan krystvärkarna. Jag spänner hela kroppen, jag har jättesvårt att slappna av då det gör så fruktansvärt ont. Men så, kommer nästa krystvärk och jag hör "Bra, håll igen lite nu..." Och så det befriande "ploppet" och barnet glider ut. Det finns inte ord att beskriva den känslan. Det är så stort. I skrivande stund skulle jag redan nu kunna göra om det (fast vi inte ska ha fler barn). Från att ha varit totalt fokuserad och innesluten i mig själv slår jag upp ögonen och kan samtala med barnmorskan. Jag får också förklaringen till varför det gjort så ont. Bebisen valde att komma ut i vidöppen hjässbjudning det vill säga med huvudet uppvänt. Hon berättar också att en annan tredjegångsföderska födde sitt barn på samma sätt men med en annan utgång. Hon hade krystvärkar i två timmar och sedan fick de ta barnet med sugklocka. Jag är tacksam över att det gick så bra! Kroppen som varit fylld av smärta är helt befriad och den lille får komma upp i famnen. Han är så liten,ljuvlig och doftar så gott. Jag blir sydd med ett stygn. Därefter blir vi lämnade ensamma med vårt lilla knyte. Han söker sig till bröstet direkt. Vi ringer och berättar för dem där hemma att lillebror har kommit. Hugo är jätteuppspelt och stolt på rösten. Nästan direkt frågar han "snälla mamma, kan bebisen få heta Helge?". Vi har ju inget namn ännu så vi säger att vi ska fundera på saken.Vi får in den traditionella brickan med smörgåsar och cider. Det smakar gott, vi har ju inte ens ätit någon middag.

Då vi har mina föräldrar hos de stora killarna så har även Patrik möjlighet att stanna på BB över natten. Det finns inga platser på BB men däremot på BB+. Där finns ingen personal så kravet att få ligga där är att man fött barn tidigare och att det inte har varit några komplikationer under förlossningen. Vi kvalade in och Patrik kan stanna. Det känns skönt!

Jag får duscha och sedan blir jag skjutsad i rullstol genom kulvertar till BB+. Klockan 01.00 äter vi köttbullar och potatis. Sedan väntar vår allra första natt med vår tredje son. Han känns redan så självklar! Han har en alldeles egen plats i våra hjärtan. Jag somnar lyssnandes på hans små korta andetag, en textrad far igenom mitt huvud "Jag vet att du sover. Känner värmen från din hud. Bara lukten gör mig svag. Men jag vågar inte väcka dig nu." Kents "Utan dina andetag" så vacker, den texten får avsluta min förlossningsberättelse...

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag

Min klocka har stannat
Under dina ögonlock
Fladdrar drömmarna förbi
Inuti är du fjäderlätt och vit

Och utan ett ljud
Mitt hjärta i din hand
Har jag tappat bort mitt språk
Det fastnar i ditt hår

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och färglös som en tår blir jag
Utan dina andetag

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
Om du inte ser på
Och genomskinlig grå
Vad vore jag
Utan dina andetag

Vad vore jag
Utan dina andetag





Hektor och jag.

Hektor

Söndag den 15/1-2006

Efter att ha väntat i nästan en veckas tid på att den lille krabaten i magen ska komma ut
(vi räknade med att han skulle vara lite tidigare) vaknar jag en dag efter utsatt datum med
en molande värk i magen. Klockan är 03.00. Jag går upp på toaletten och får för mig att det
måste vara trosorna som trycker mot magen. Ner med troskanten och tillbaka i sängen.
Vid halv fem vaknar jag igen, den molande värken har blivit mer lik vanliga värkar. Jag går
upp och duschar och börjar ta tid på värkarna. De kommer ungefär var femte minut och är
ca. 45 sek. långa. De är inte så intensiva så jag är fortfarande ganska lugn. Jag går och väcker
Patrik så att vi ska vara redo om det sätter igång på riktigt. Värkarna håller inte i sig i fem
minuters intervallet men känns mer intensiva. Vid halv sex ringer vi in till SÖS och förvarnar
om att vi är på väg. Vi är välkomna in. Skönt! Vi äter lite frukost och ringer sedan till Frida som
lovat att passa Hugo. Klockan sju är hon på plats och vi är redo att åka. Jag kan inte riktigt
förstå att det är dags, tänk om det är falskt alarm ? Jag får en hel del värkar i bilen och måste '
sitta kvar en liten stund när vi kommit fram till förlossningen. Vi möts upp av en sköterska
och får sitta ner en liten stund. Vi får sedan gå in i "vårt" rum, CTG:t sätts runt magen och allt
är bra med bebisen. När CTG:t plockats bort görs en kontroll för att se hur öppen jag är, sju cm.
Inte så mycket kvar... Värkarna blir kraftigare och jag ligger på sidan och möter varje värk så
gott det går. Efter ett tag vill jag ha lustgas. Jag lyckas använda lustgasen på ett bra sätt allt som
oftast försvinner "topparna" på värken. Krystvärkarna kommer men ännu har inte vattnet gått.
Det trycker på rejält och till slut brister "ballongen" som legat framför huvudet. Tack vare
vattenblåsan är jag nu helt öppen. Jag börjar att krysta. Det går bra och jag känner hur
huvudet gluttar ut. Efter värken glider huvudet tillbaka. Barnmorskan ber mig att andas med
korta andetag och hålla kvar vid nästa krystvärk. Jag andas med korta andetag och sedan vill
hon att jag ska ta ny luft och krysta en gång till. Jag känner hur huvudet trycker på, och
plötsligt glider hela bebisen ut! Det är konstigt all smärta är som bortblåst! Bebisen skriker
och navelsträngen klipps av av Patrik. Vår lille kille får komma upp till mig alldeles go, rosig
och fin. En liten kämpe!



Första mamma kontakten

Hugo

Fredag den 10 januari

Jag vaknade på morgonen med en molande värk i magen."Jaha, nu har förvärkarna kommit igång", var min första tanke. Jag berättade det för Patrik och vi trodde båda två att det här skulle hålla på en vecka eller så med tanke på vårt första beräknade datum.

Jag åt min frukost i lugn och ro, därefter gick jag och la mig för att vila. Vid 12-tiden började värkarna komma lite mer regelbundet, ungefär var 30:e minut. Det kändes annorlunda, mer intensiv smärta en kortare stund.

Värkarna trappades upp allt eftersom. Jag försökte med att duscha för att se om värkarna skulle avta. Det gjorde de inte! Vid 15-tiden var det nästan outhärdligt när värkarna kom, jag kastade mig ur sängen, låg på knä, vankade av och an i lägenheten. Ingenting hjälpte.

Jag ringde till Patrik, nu ville jag inte vara ensam längre. Patrik kom hem vid 15.30-tiden . Han lagade till pasta så att vi båda skulle ham energi när det väl var dags. Jag rörde knappt min portion, värkarna var mycket kraftiga.

Patrik ringde till SÖS och förklarade läget, värkar var 5:e minut som varade i 60 sek. Vi var välkomna, skönt!

Taxiresan till sjukhuset var inte rolig,men tur är att sjukhuset är nära. Vi blev inskrivna och fick ett eget rum. Där gjordes ett CTG på mig och vi blev lämnade ensamma för en stund. Bebisen mådde bra och hjärtljuden låg på 130 slag per minut.

Vår barnmorska gjorde en undersökning på mig, det visade sig att jag redan var öppen 7 cm! Jag låg till en början i sängen, men barnmorskan ville ha mig upprätt. Detta resulterade i att jag hängde i en gåstol och satt på en gummiboll för att klara mig genom värkarna. Efter ytterligare en tid blev jag erbjuden lustgas. Vilken känsla! Topparna på värkarna försvann och tillvaron blev drägligare.

Den första krystvärken fick jag i masken. Efter den ville jag upp i sängen igen. Jag låg på sidan, Patrik höll i mitt högra ben och jag krystade och skrek.

Barnmorskan talade om för oss att huvudet syntes några krystvärkar senare. "Är huvudet redan framme" undrade jag. Jag förstod ingenting, så fort kunde det väl inte ha gått? Nej, det var bara huvudet som gluttade fram. Patrik fick titta efter och vid nästa krystning fick jag känna på huvudet. Vilken känsla!

En brännande smärta i underlivet och huvudet var ute. Det gjorde riktigt ont och min smärta skrek jag rakt ut. Jag kände sedan hur resten av kroppen var på väg ut. Barnmorskan hjälpte till och drog.

Plötsligt kände jag hur kroppen gled ut. Patrik tittade efter vem som kommit ut, "det blev en pojke" hörde jag honom säga. Vår son lyftes upp på min mage. All smärta var som bortblåst, den lille var så ljuvlig. Vi blev lämnade för oss själva en stund. Vi tre, en familj! Vi njöt av vår lille son, räknade fingrar och tår och var obeskrivligt lyckliga.

Vi blev bjudna på fika och "fusk" champagne, vi var riktigt hungriga båda två. Efter att ha duschat och bytt till rena kläder skjutsades vi upp till BB. Vi fick ett familjerum där vi lade oss tillrätta. Jag ammade vår lille son för första gången och han låg hos mig hela natten. Jag sov inte en blund utan låg bara och betraktade vår lilla guldklimp, världens finaste! Patrik sussade i sängen bredvid, det var bara honom jag saknade bredvid oss. I övrigt var allting alldeles, alldeles, alldeles underbart!