Stor och liten

Hektor läser för Helge. Han går in i storebrorsrollen och är "stor" med Helge. Med mig är Hektor liten. Det är nog inte helt lätt att vara 4 1/2 - stor och liten på samma gång...

Morgonen rivstartades med världens värsta morgonhumör. Jag tror att vi såg till att alla grannar vaknade i tid. Hektor gallskrek i säker tjugo minuter för att jag hade kommit först ned för trappan. Han ville, nej, han krävde, att jag skulle gå upp till mitten av trappan så att han skulle kunna komma ner först. Saken är den att han är en riktigt dålig förlorare. Vi spelade "Knasiga djur" härom kvällen och samma visa utspelade sig då att jag råkade vinna. Han grät och återigen krävde han att vi skulle spela en omgång till. Jag tror inte på att lägga sig i spel eller ge efter. Barn måste få lära sig att man vinner ibland och förlorar ibland. Men jag har också insett att vissa strider inte är värda att ta. Det finns en bok som heter "Explosiva barn" I den använder man sig av tre olika korgar för att sortera beteenden och hur man ska tackla dem. I korg A hamnar alla "farliga beteenden" (där det finns risk att någon kan komma till skada om man inte ingriper) där man måste vara beredd att ta konflikten om den uppstår. I korg B hamnar sånt som är mindre viktigt. Här kan man tillmötesgå barnet, prata och diskutera alternativa lösningar på problemet. Och korg C, där finns sånt som inte alls är viktigt, men saker som man som vuxen kanske irriterar sig på tex. att barnet ska ha vantar på sig. Saker som man kan undvika att ta en diskussion kring överhuvudtaget. När Hektor satt där i trappan och skrek insåg jag (en aning för sent) att det här hörde hemma i korg B. Utan att ens diskutera gick jag upp till honom, till mitten av trappan, så att han fick komma ner först. Det var det som behövdes. Att tänka i korgar gör det lättare att se vad som är viktigt och samtidigt inte känna som om man hela tiden "ger med sig". För mig var det inte en stor sak att gå upp till honom så att han fick komma ner först och därmed vara nöjd. Jag är vuxen, jag kan vara tillmötesgående och flexibel. Han är ett barn. Han låser sig ibland och då finns det inte någon möjlighet för honom att vara flexibel. Det här är något han kommer att lära sig. Men just nu behöver han bemötas av förstående, flexibla vuxna som kan rucka på gamla invanda synsätt. För att själv kunna agera flexibelt så småningom.