Småbarnsliv

I dagens DN skriver Lena Andersson ledaren med rubriken "Småbarnsliv eller liv". Hela ledaren verkar skriven i affekt. Kontentan av ledaren är att barnaalstrandet bör begränsas i Sverige. För vad är småbarnslivet egentligen värt? Överallt ser Andersson stressade småbarnsföräldrar som varken har tid eller (enligt Andersson) lust att leka med sina barn. Alla pratar om egentid och att bara vara. Barnafödandet verkar också bara tjäna ett syfte, nämligen att producera liv. När jag läste ledaren kände jag bara att jag inte kunde, eller ville hålla tyst. Jag säger inte att Andersson har fel och jag har rätt. Men våra åsikter är så långt ifrån varandras som man kan komma. Jag måste bara få lätta på locket lite. Och jag gör det helt och hållet utifrån mitt perspektiv, utan att använda pekpinnar eller moralisera.

Ledaren är intressant, för den väcker känslor och även tankar. Och det är kanske Anderssons syfte.

Varför skaffar vi då barn? Varför har jag skaffat barn, och tre dessutom? Småbarnslivet är verkligen ingen dans på rosor. Det kräver mycket. Tid, engagemang, villkorslös kärlek och ork. Att då och då få önska sig lite egentid (tid som man själv fogar över, bestämmer vad man vill göra på) är väl inte så farligt. Om 99,5 % av tiden handlar om att få sina älskade barn att växa upp till hyfsat trevliga, sociala, artiga, glada, hälsosamma, samhällsmedborgare. För vi finns där större delen av tiden, fixar frukost, lunch, mellanmål och middag. Ritar, cyklar, pysslar, skjutsar till kompisar eller aktiviteter, pratar, diskuterar, tröstar, sätter gränser, berömmer, uppmuntrar, läser och nattar. Inte för att vi måste utan för att vi vill. Vi har satt dem till världen för att vi längtade efter att få barn. För att få vara del av något större. Varje dag, hur jobbigt det än må ha varit, känner jag en stor tacksamhet över mina barn. Att jag får följa dem på deras resa genom livet, att få se världen med deras ögon. Det betyder allt!