Konsten att vara snäll

I dag vid middagsbordet avhandlades snällhet. Anledningen var att Hugo rätt som det var hävde ur sig att Ben Ten, som Hektor älskar, var kasst. "Hur skulle du känna om någon sa att Iron Maiden var dåliga?" frågade jag honom. "Jag skulle inte bry mig, förresten var det två i klassen som sa det idag." Hugo ser ledsen ut och jag påtalar detta. Att han visst verkar bry sig och att även Hektor gör det när han säger som han gör. Att världen skulle vara bra tråkig om alla tyckte exakt lika! Att olikheter berikar. Alla har rätt att tycka, tänka och känna som de vill och att man måste respektera det. Alla människor är lika mycket värda. I stället för att säga att någonting är dåligt kan man tala om vad man tycker är bra och lyssna på andra för att höra hur de resonerar. Min vän Cicki skrev om snällhet här om kvällen. Jag frågade killarna hur de tyckte att man var om man vara snäll och om man kan vara för snäll. Att vara snäll är att dela med sig och säga snälla saker. För snäll kunde man vara om man gav bort alla sina saker som man fortfarande ville leka med. Då var man ju inte snäll mot sig själv, tyckte Hektor. Att vara snäll är att vara inkännande, att kunna se sina egna och andras behov. Att kunna stå för det man tycker men också att kunna kompromissa. Ibland kanske de egna behoven får stå tillbaka något för att det tjänar ett högre syfte. Jag tror att snällhet är en underskattad egenskap bland oss vuxna. För barn är det en självklarhet - är man snäll får man vara med. Och precis så fungerar det ju för oss vuxna också, eller hur!? Att vara snäll är en styrka. Inte en svaghet.