Sådan far sådan dotter

När jag var yngre brukade jag säga att min pappa var bra på en massa saker men inte riktigt bra på något. En riktig Mulle-Meck med silvertejpen i högsta hugg. Alltid redo att följa familjens olika önskemål, möjliga som omöjliga. Jag hade inte ett alltför stort rum men jag älskade att ändra om. Undrar var det kom från? Hur som helst så gick det ju inte att möblera om på så många olika sätt. Vi ett tillfälle kom jag på att jag ville ha sängen under fönstret. Nu var det bara så att sängen var för lång... Omöjligt med andra ord. Men vad gjorde min pappa då? Jo, han sågade bort de felande centimeterna och skruvade ihop sängen. Kanske inte det snyggaste jobbet men det fungerade. Och jag var nöjd, frid och fröjd. Tills det var dags för nästa ommöblering, tapetsering eller vad det nu var frågan om. Nu är det faktiskt så att min pappa har stora talanger, han lyckas alltid få till det med fantasifulla lösningar kanske inte de mest estitiska lösningarna men han har blivit en hejjare på att tapetsera . Själv märker jag att jag går mer i min fars fotspår. Fixar och trixar. Går hårt ut, noga som få för att sedan höfta till det. Nu senast var det Helges spis som fick en liten Mulle-Meck omgång. Luckan hade ramlat av och den sattes fast med, ja just det universalhjälpmedlet - silvertejp. Inte snyggt alls men det fungerade. Nu har ju jag suktat efter en svart spis, jag, inte Helge ;) Det skulle bli så fint i hans kommande rum och det skulle passa perfekt i hallen där spisen står nu. Min vän Eva fällde den avgörande kommentaren när jag beklagade mig över spisen (världsliga problem) "Jag förstår att det inte är så roligt med silvertejpen." Näpp, det är det inte. Jag klickade hem en ny fin Briospis i klassisk svart. Och Helge är så nöjd, för luckan har en liten plastbit som är spännande att titta in genom. Vad han tycker om färgen eller den obefintliga silvertejpen framgår inte.