Solen skiner, snön gnistrar. Det är fem grader varmt. Tänk om vi skulle äta mellanmål ute?! Ja, jag fixar snabbt ihop varm choklad, ostmackor, äppelbitar, kex och pepparkakor innan vi hämtar Hugo från skolan. Men medan jag packat ihop Helge i vagnen och mellanmålet under densamma hinner Hugo och Hektor bli osams ungefär fem gånger... Sedan ska vi ta oss från punkt A till punkt B. Hektor blir missnöjd över valet av destination, han vill inte alls gå till Ekbacken. Hugo klämmer fingrarna under pulkan strax utanför vårt hus. Jag känner hur min illussion om mysigt fika ute i solen håller på att rämna i kanterna. Finns det ännu hopp? Jag tror det. Vi fortsätter. Hektors strumpa korvar sig. Han kan inte gå en meter. -Håll ut, vi är snart framme, är min uppmaning. Hektor kan inte, det känns obekvääämt. Suck. -Hoppa upp på snowracern, båda två. Jag drar er till Ekbacken, där fixar vi strumpan och sedan äter vi mellanmål och åker pulka, ok? Bifall från två lintottar. I Ekbacken är det blåsigt och kallt. Trots det ska Hugo och Hektor sitta höst upp på snökullen och äta. Mätta och belåtna med lätt förfrusna fingrar åkte de några åk i backen innan vi går hem, in i värmen igen. Ibland överträffar dikten verkligheten.
Hektor kämpar med snowracern.
Helge satt skönt nedbäddad i vagnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar