Morfars begravning ägde rum igår och jag tror att det börjar sjunka in så sakteligen, han finns inte mer. Men han var inte bara min morfar, han var min mammas och hennes bröders pappa, han var en make, en bror, en farfar, en svåger, en farbror, en kusin, en gammelmoffa och en vän. Han är saknad av många och lämnar ett stort tomrum efter sig. Jag kan se honom så tydligt framför mig, det fårade ansiktet, de stora bruna glasögonen, glimten i ögat, kepsen på huvudet, den uppkavlade skjortan. Höra de ständiga harklingarna på grund av alltför många års rökning och hans "nå jo" när han inte riktigt visste vad han skulle säga. Känna hans hårda kramar och dunkningar i ryggen som ibland fick mig att undra om jag skulle bli gul och blå på kuppen Jag ska vårda minnet av dig morfar, du kommer alltid att ha en plats mitt och dina barnbarnsbarns hjärta och minne. Vi vet att du har det bra nu. Vila i frid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar