Side

Fredag den 13 maj fyller jag år. Jag blir 36. Jag har egentligen ingen åldersnojja men när det inte längre är tio år sedan en händelse inträffade utan tjugo, då känner man sig en aning gammal. När jag var 14 år åkte jag på min första utlandsresa tillsammans med min mor, far och bror. Vi åkte till Side i Turkiet. Jag kommer ihåg en hel del, utflykterna vi gjorde upp till bergen och på Manavgatfloden. Promenaderna i Side, mattaffärerna, äppelteet, den turkiska glassen (som jag inte fick smaka för man kunde ju bli magsjuk), nejlikan jag fick av en gammal farbror och mycket mer. Side var ett ganska nytt resmål då,bara en liten by. Nu 22 år senare åker jag med min familj till samma destination. Mycket måste ha hänt sedan dess. Det ska bli spännande att få uppleva det på nytt

Vi kommer fram mitt i natten. trots att flygresan bara tar tre och en halv timme så blir den totala resan så mycket längre. Vi brukar föredra att åka tidigt på morgonen, det känns lättare att stiga upp mitt i natten och sätta sig i bilen för att åka till Arlanda än att starta sin resa (framför allt hemresan) sent på kvällen. Men nu fanns det inga alternativ. Hugo beklagade sig lite och tyckte inte att det skulle kännas som om vi åkte utomlands då vi inte skulle behöva stiga upp mitt i natten. För barnen är det lite av tjusningen att åka på semester. Men trots att vi kommer fram så sent och har varit på resande fot länge går allt relativt smidigt bortsett från lite små bryt från Hektors sida då han väcks ur sin sömn.

Hotellet vi ska bo på heter Side Village och är ett trevligt, barnvänligt hotell med vattenrutschkanor, liten lekplats och stora lägenheter med pentry.Det är skönt att kunna äta frukost på rummet och även någon enklare lunch för barnen ibland.

De första dagarna av vår semester kantas av lite regn och åska, men vi har även sol trots att den riktiga sommarvärmen inte riktigt vill infinna sig. Vi anpassar oss efter vädret och promenerar i området där vi bor den första dagen. Vi går ner till stranden och avslutar i hotellets poolområde på eftermiddagen. Följande dag åker vi till Manavgat där det är marknad. Vi åker dolmus in till stan. Den är, vilket namnet även syftar på, proppfull. 10 skumpiga minuter senare är vi framme och vi går till marknaden. Samma saker i alla stånd. Hugo provar på att pruta, ibland går det ibland inte. Vi kommer därifrån med en cool t-shirt till Helge och en joggingdress till Hugo. Lunchen intas på Burger King där vi även stannar en extra stund i skydd av regnet lekandes i deras lekhörna. Helge kan åka rutchkanan själv och springer runt stolt och glad och visar sina färdigheter om och om igen. När regnet upphört går vi ut igen. Vi går över floden, upptäcker ett mysigt kafé där vi äter glass, kadaif (som baklava fast med mycket mer socker - så gott!) och dricker turkiskt kaffe. Vi vandrar vidare, kommer fram till basaren där vi kollar runt lite innan vi sedan åker hem igen. Det är de här delarna jag gillar bäst, det spontana, att upptäcka de mindre turistiga delarna. Eftersom regnet vräker ner bestämmer vi oss för att äta på hotellet, eller det finns faktiskt inga alternativ. Buffén som delvis är uppdukad utomhus får man gå till genom en gång av parasollet för att slippa bli genomblöta.

Kadaif...så gott!

Fortfarande ingen strålande sol men inte heller regn. Dolmus igen men denna gång till Side stad. Vi hade egentligen tänkt bada på förmiddagen för att sedan åka in till Side på kvällen och äta födelsedagsmiddag där för idag fyller jag år. Men vi vänder på det istället, födelsedagslunch och sedan bad, det funkar lika bra. Jag kände inte igen mycket. Ingången till staden, huvudgatan och eventuellt en mattaffär som låg på ett loft är det som känns bekant. Då var det lite provisoriskt, lite hemmasnickeri, idag är allt tipp-topp och väldigt modernt. Lite som Rodhos stad fast i nyare tappning. Efter en planlös strosning hittar vi den, lunchrestaurangen. Mysig, lite avsides belägen på en bakgata med uteservering, turkisk mat, barnmeny, barnstol - perfekt. Hugo pratar på på engelska, konverserar, frågar när han inte vet hur han ska säga. Han börjar bli stor. Helge är fascinerad över det mesta, fåglarna som sätter sig på bordet, böneutropen och de busiga servitörerna som nyper honom i de tjocka kinderna. Hektor blir lite blyg när hatten dras ner eller någon kommenterar hans Ben 10 saker. En tur till havet, lek bland ruiner och glass toppar dagen. Sedan åker vi tillbaka och solar på hotellet. Efter ett tag drar det ihop sig och det börjar regna och åska, Hugo trotsar vädret och åker vattenrutchkana gång på gång. Middagen äter vi på en ganska sunkig kebeberia helt och hållet på mitt initiativ. Vi hade tänkt äta en enklare middag och där vi går ser jag en ganska fin meny på en kebaeria. "Här kan vi äta! Kom!" Är du säker på det, undrar Patrik misstänksamt, han känner mig. Vi sätter oss ner, börjar beställa och jag känner mer och mer att det kanske inte var ett så bra förslag trots allt. Men vi kan ju inte gå nu, tycker Patrik. Men när de inte har cheesburgare till killarna ser Patrik en öppning. "No beyeti, no iskenker then!" Men killarna på kebaberian ger sig inte (vi är de enda gästerna där och de släpper oss inte så lätt), de kan fixa cheesburgare, grannrestaurangen har. Patrik står på sig och vi får rätt sura blickar. En liten stund senare står de framför oss och visar upp hamburgerbröden. Jag ger med mig. Vi äter där. Det ångrar vi inte, maten smakar riktigt bra.

Coola killar

Familjebilden blev bara på tre av oss, de andra två ville inte vara med.

Och så, äntligen det vi väntat på, strålande sol och värme. Vi tillbringar resten av semestern på stranden eller i poolområdet. den riktiga semesterlunken infinner sig även då det ibland är svårt att tillgodose allas intressen. Hugo kan vara lite svår att få med sig till stranden eller poolen, han vill hellre hänga på rummet och spela garageband och inte alls bada! Efter diverse övertalningskampanjer ger han med sig och badar mest av alla! Hektor trivs också i vattnet och Helge likaså. Till och med Patrik (familjens blomkruka(badkruka)) badar de två sista dagarna.

Sammanfattningsvis blev det en riktigt bra resa. Alla ville stanna ytterligare en vecka, Hektor i sju! Det är ett bra betyg, oftast brukar barnen få lite hemlängtan och en vecka brukar vara en lagom längd på resan. Allt har fungerat bra med Helge också. Får han bara mat och sömn så finner han sig utan minsta problem i nya miljöer och situationer. Alltid redo för nya upptåg med bröderna.