Jag har gjort det förr. Två gånger för att vara exakt. Första gången var hemsk. Andra gången gick det lite bättre. Och nu , nu borde det gå hur bra som helst. Jag pratar inskolning. Med allt vad det innebär. Glädje, kompisar, ökat livsutrymme, avsked, tårar, osäkerhet, längtan. Det är lika svårt för mig som för Helge att genomgå den här processen. Mitt hjärta blöder, jag kämpar mot instinkten att bara ta med mig honom hem, strunta i allt och bara vara hemma med honom. Och ändå är det inte jag som har tagit de tyngsta bitarna, de där jobbiga lämningarna. Dem har Patrik tagit. Men vetskapen om att han är ledsen är fruktansvärd. Men det här är något vi måste gå igenom. Det blir bra till slut. Den första inskolningen, som kändes så jobbig, blev också den absolut bästa. Tänker fortfarande med värme på världens finaste Anette, Aili och Sara på Årstaliden, Hugo kunde inte fått en bättre start! Hoppas att vi får uppleva det igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar