Det börjar falla på plats...

Läggdags. Lite uppe i varv efter dagens alla intryck. Samma harang som kvällen innan. "Sana, Sussi, Pappa. He-då! (vinkar med handen) Pappa jobbe." Ja, så är det. Helge är med Sandra och Sussie på förskolan. Han vinkar till pappa som åker till jobbet. Orden blir en hjälp att bearbeta separationen, att bli lämnad och känna trygghet med nya vuxna. Det börjar falla på plats.

Vad finns i mommos väska?

Det är inte lätt att få ihop det. Vissa perioder är de här varje dag, flera gånger om dagen till och med. För att sedan lysa med sin frånvaro, rent fysiskt i alla fall. Men även då Helge pratar om mommo och moppa som mest är de är här och precis efter de har åkt så nämner han dem lite då och då. Det kan vara att han vill ringa dem, eller så visar han hur moppa "hejar" eller så pratar han om innehållet i mommos väska. För det har han full koll på. Vad finns då i väskan?

-Diddi! (godis, läs:Pim Pim askar)

Min bror och jag...

Älskade lilla unge, vad jag är stolt över dig! Ditt hjärta är så stort. Och är det någon du älskar och bryr dig om så är det din lillebror. Så har det alltid varit, redan från första stund.

Att börja på förskolan har varit en stor omställning för Helge. Men du gör det lättare för honom. Din kärlek och omtanke gör mig varm. Jag ser dig på håll när jag ska hämta er. Hur du hjälper din lillebror upp för stegen på rutschkanan. Hur du pratar och uppmuntrar, lite lillgammalt ibland. Hur du böjer dig fram för att lyssna på vad han säger. Hur du tar hans hand i din där ni går på dagisgården. När det är dags för ditt mellanmål och ni ska skiljas åt blir han ledsen. Då tar du med honom och delar med dig av din smörgås. Älskade Hektor - tack för att just du är du!

Mitt hjärta blöder

Jag har gjort det förr. Två gånger för att vara exakt. Första gången var hemsk. Andra gången gick det lite bättre. Och nu , nu borde det gå hur bra som helst. Jag pratar inskolning. Med allt vad det innebär. Glädje, kompisar, ökat livsutrymme, avsked, tårar, osäkerhet, längtan. Det är lika svårt för mig som för Helge att genomgå den här processen. Mitt hjärta blöder, jag kämpar mot instinkten att bara ta med mig honom hem, strunta i allt och bara vara hemma med honom. Och ändå är det inte jag som har tagit de tyngsta bitarna, de där jobbiga lämningarna. Dem har Patrik tagit. Men vetskapen om att han är ledsen är fruktansvärd. Men det här är något vi måste gå igenom. Det blir bra till slut. Den första inskolningen, som kändes så jobbig, blev också den absolut bästa. Tänker fortfarande med värme på världens finaste Anette, Aili och Sara på Årstaliden, Hugo kunde inte fått en bättre start! Hoppas att vi får uppleva det igen.