Vår lilla stora kille

Vår lilla kille håller på att bli stor. Snart är det två (!) år sedan han kom till oss. Orden fortsätter att komma och ibland blir det fyra ord efter varandra "Mamma sjunga Elktro Pop". Bröderna är naturligtvis en stor inspirationskälla och frågar man Helge vem som är hans kompis så svarar han alltid "Hekå" utan att tveka. Han pratar om böcker vi läser, till favoriterna hör just nu "Fia och djuren", "Knacka på" och "Fordonsboken". Att bygga hus och torn med duploklossar är en annan favoritsysselsättning. Bilar i alla dess former går också hem, att stoppa dem i fickan eller bära med sig dem i väskor är också roligt.

I dag när jag hämtade Helge på förskolan så tryckte han på sin leksakskatt för att få den att jama. Knappen är inte helt lätt att träffa rätt på och inget ljud uppstod. Då tittade Helge på mig och sa konstaterande "battei lut". Han har koll :)

Ventilera

Ska jag eller ska jag inte? Fortsätta eller avsluta? Tankarna snurrar för fullt och inte enbart kring bloggen. Det har varit en omställning att börja jobba, det förstod jag redan innan jag klev ur min lilla bubbla. Men det är svårt att få ihop allt. Allt som man vill. Allt som man måste. Allt som man borde. Och allt som man redan skulle ha gjort... Men allvarligt, hur gör man? Sänk kraven på jobbet svarar vissa. Sänk kraven på matlagning och städning säger andra. Jaha, och när man gjort det. Rusat ifrån jobbet klockan tre minuter över halvfyra för att snabbt som attan hämta ett barn från fritids och två från förskolan för att försöka vara hemma i hyfsat rimlig tid. Vi är ändå inte hemma förrän ungefär en timme senare. Det tar tid att hämta tre barn och det måste det få göra. Ta sig tid att gå in i klassrummet (som visar sig vara låst och vi får jaga rätt på någon som kan öppna det) tid att titta på snurrorna Hektor byggt eller titta på handavtrycket som Helge gjort. Och ändå så kan jag känna att jag är lite stressad för jag vet att middagen snart måste stå på bordet och helst vill jag servera något som är vällagat. Ibland blir det torsk i äggsås, ibland blir det falukorv... Man kan inte lyckas varje dag. Men till saken hör att jag faktiskt försöker sänka kraven men ändå känner jag den där klumpen som hänger sig kvar. Att aldrig känna sig riktigt nöjd, riktigt klar, riktigt bra. Hur gör man? Ett tråkigt inlägg som kanske ändå fungerar som en slags ventil. Ja, bloggen får nog vara kvar ett tag till.

Det börjar falla på plats...

Läggdags. Lite uppe i varv efter dagens alla intryck. Samma harang som kvällen innan. "Sana, Sussi, Pappa. He-då! (vinkar med handen) Pappa jobbe." Ja, så är det. Helge är med Sandra och Sussie på förskolan. Han vinkar till pappa som åker till jobbet. Orden blir en hjälp att bearbeta separationen, att bli lämnad och känna trygghet med nya vuxna. Det börjar falla på plats.

Vad finns i mommos väska?

Det är inte lätt att få ihop det. Vissa perioder är de här varje dag, flera gånger om dagen till och med. För att sedan lysa med sin frånvaro, rent fysiskt i alla fall. Men även då Helge pratar om mommo och moppa som mest är de är här och precis efter de har åkt så nämner han dem lite då och då. Det kan vara att han vill ringa dem, eller så visar han hur moppa "hejar" eller så pratar han om innehållet i mommos väska. För det har han full koll på. Vad finns då i väskan?

-Diddi! (godis, läs:Pim Pim askar)

Min bror och jag...

Älskade lilla unge, vad jag är stolt över dig! Ditt hjärta är så stort. Och är det någon du älskar och bryr dig om så är det din lillebror. Så har det alltid varit, redan från första stund.

Att börja på förskolan har varit en stor omställning för Helge. Men du gör det lättare för honom. Din kärlek och omtanke gör mig varm. Jag ser dig på håll när jag ska hämta er. Hur du hjälper din lillebror upp för stegen på rutschkanan. Hur du pratar och uppmuntrar, lite lillgammalt ibland. Hur du böjer dig fram för att lyssna på vad han säger. Hur du tar hans hand i din där ni går på dagisgården. När det är dags för ditt mellanmål och ni ska skiljas åt blir han ledsen. Då tar du med honom och delar med dig av din smörgås. Älskade Hektor - tack för att just du är du!